Långsamt, kort och inte så ofta

En kompis frågade för några dagar sedan hur det gick med löpningen. Jag kom på mig själv när jag svarade, att jag lät lite som någon gammal kung fu mästare – ”I tell you secret technique. Slow. Short. And not very often”.

Läs hela inlägget här

4 kommentarer till inlägget

1974 • Mölndal
#1
7 mars 2016 - 21:43
Funderade på allvar vad löpningen gav mig under hösten när jag var skadad. Var det värt att lägga ner alla mil i veckan som jag gör till ingen nytta? Vem bryr sig om jag gör 36 eller 37 min på milen? Min familj tycker jag är duktig oavsett för de har ingen relation till vad som är bra/dåligt till den insats jag gör. Själv kommer jag nog aldrig bli nöjd. Så vad är då poängen? :)
Som svar på din fråga - jag vet allvarligt talat inte. Nånstans långt inne är det väl så att jag gillar att springa. Eller i alla fall få känna att kroppen lever och bli svettig. Få en känsla av trötthet av träning. Just nu är det löpning men skulle säkert kunna vara nåt helt annat. Fäktning hade varit grymt kul. Provat 1 gång och det var jäkligt svettigt. Så, finns det nån klubb i Göteborg för nybörjare i 40 års åldern? Haha
1965 • Uddevalla
#2
10 mars 2016 - 16:39
Klart man funderar. Håller med dig, Mikael, jag vet heller inte. Jo, en bra sak med löpning funkar fint ensam och i par. Man kanske inte kan säga samma sak om fäktning...
0 • Östermalms IP
#3
10 mars 2016 - 18:15
Löpning ger väldigt intensiv träning. Jag vet ingen annan sport där man kan hålla pulsen på 90% av max under längre tid som löpning.

Men löpning är troligen den mest slitsamma av alla sportformer. Jag har nog testat det mesta i sportväg. Även om jag verkligen gillar att springa, så har jag aldrig haft så ont på olika ställen som jag haft av löpning. Det kanske hör till.

Å andra sidan.... Tidiga lördagsmorgnar, morgondimman lättar, man sträcker ut över böljande vägar, längs med vatten över fält, genom skogar. Finns inget som slår den känslan. Eller på loppen. Det är sån känsla! Stockholm Marathon, 20 000 pers laddar på Lidingövägen. Alla som hejar på. Banden, folkfesten. Det är starkt! Riktigt starkt!
1973 • Stockholm
#4
12 mars 2016 - 14:56
Tack Mikael, Jesper och Fredrik för era kommentarer!
Ja, ibland kan man undra vad alla dessa mil, allt slit, alla tidiga morgnar, vad det ska vara bra för. Men i kärnan ligger väl kärleken till löpningen? Vi gör det för att det känns bra, för att det ger oss så mycket. Problemen uppstår nog när vi inte nöjer oss med känslan vi får, när vårt fokus istället sätts på resultat - hur fort, hur långt, hur ofta. Med det kan å ena sidan press, ångest, känslor av misslyckande mm komma. Å andra sidan, lyckas vi prestera så känns det såklart fantastiskt bra och skönt.
Mellan dessa lägen slits vi, fram och tillbaka. Som om inte det vore nog så dyker skador mm ofta upp och sätter käppar i hjulen.
Tror det är bra att reflektera över vad det är man vill att löpningen ska ge en. Javisst, jag vill prestera. Dels inför mig själv, men ärligt talat, även inför andra. Så funkar nog de flesta. Men mest vill jag ju kunna njuta av att springa. Det försöker jag att påminna mig om när min egen inre press o mina tvivel dyker upp.
Nu ska jag bli bra i hälsenan, bli kvitt en förkylning och sakta men säkert komma tillbaka till löpningen. Igen. Because I love it!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.
 annons