Varför i hela friden…? Del 4. Rus och glädje

När jag för några veckor sedan började försöka plita ner några svar på frågan varför jag springer och framför allt varför jag springer långt så kunde jag inte förutse hur många reaktioner jag skulle få. De allra flesta är glada tillrop, igenkänning och idéer om andra förtjänster eller funktioner som löpning eller långlöpning kan ha, idéer om sådant som jag inte tagit upp. En sak som jag hade glömt att ta upp, kanske för att den kändes alldeles självklar.

I del 1 av min lilla utredning, i första hand genom introspektion, så skrev jag att jag springer för att det är kul, att jag springer långt för att det är kul. Vadå kul!? Hur kan något som är så jobbigt och ibland är så obekvämt att vi pratar om det som smärta vara kul? Den allra mesta löpning som långskubbare gör är trots allt pass på mindre än två timmar. Där finns sällan någon smärta, det är sällan jobbigt, i alla fall inte när man väl tagit sig utanför dörren. I de passen finns en glädje, tacksamhet och ibland en monumental lyckokänsla, en eufori.

Med risk för att bli patetiskt poetisk en stund så följer nu en utveckling av detta, den mest självklara delen av motion, träning och löpning – jag mår bra och blir ta mig fan lycklig av det.

Ibland när jag springer och låter tanken vandra fritt, skräpet som jag passerar, blommor som håller på att slå ut, bilar som luktar illa, barn som leker, en moped som knattrar förbi bärande en gammal farbror eller en tolvåring utan hjälm, en hjort som betar, det nybyggda huset som fått en knepig färg, allt blir till en värld som är där och då. Det andra finns inte, bara det jag ser och det jag hör. Intryck som blir nästan filmiska men där jag är en del av filmen. Ibland känner jag då en glädje som är svår att förklara. En lyckokänsla. Inte över att allt är vackert, fint och bra – utan för att det är och att jag får vara en del av det. I den stunden kommer också ibland en känsla av stor tacksamhet. Jag är då så tacksam över att jag kan se, höra, uppleva, springa. Tacksamheten och lyckan får ofta tårarna att rulla över mina kinder. Tacksamhet över att kroppen funkar som den gör, att den låter mig vara ute och röra mig, se intressanta saker, vackra saker, fula saker, roliga saker - i timtal. Tacksamhet över att min omgivning accepterar mina långa stunder i löparskorna, mina resor till tävlingar, tiden jag lägger på att tänka på och läsa om löpning. Jag känner mig ibland, när jag springer runt en sjö eller längs en kust, så lycklig över att jag råkar bo på en plats med så stor variation i natur och väder, årstider. En plats där jag har rätt att passera nästan varje vägbom, grind eller staket. En plats som är så trygg att jag springer ensam genom ett av Sveriges påstått mest belastade bostadsområden på vilken tid som helst på dygnet. En plats där skogen är än mindre hotfull. Känslorna av glädje, tacksamhet och lycka dyker inte alltid upp när jag springer, men de lurar runt hörnet.

Kanske kan man känna så på en cykel, jag gör det inte. Kanske beror det på att cykla för mig fortfarande är en aktivitet som inte är automatiserad. De som cyklat mer än mig kanske upplever min löparglädje. Jag vet inte.

För någon vecka sedan, vi hade inte varit så många eller sprungit våra morgonpass så frekvent på ett tag, hände något speciellt. Vi hade extra kul! Glädjen vi delade över att det är så trevligt och kul att springa i grupp var särskilt stor den gången. Vi var alla överens om att vi haft extra trevligt, men vi kunde inte riktigt förklara varför. Kanske var vi bara extra bra tillsammans den dagen. Kanske borde vi gjort något viktigare, vi kunde uträttat stordåd. Det är inte lika roligt varje gång att springa i grupp, inte så att vi måste kommentera det. Kollektiv eufori den lördagmorgonen, var det.

Det pratas ibland om en särskild sorts glädje och välbehag som drabbar löpare. Runner’s high hör man ju på namnet att det är vi som ska få njuta av det. Jag är inte säker på att jag vet hur det känns. Men det ska handla om endorfin, serotonin, oxytocin och sånt. Må bra-hormoner och lyckohormoner kallas det i kvällstidningar och livstilsmagasin. Endorfin är ett kroppseget morfinliknande ämne och det har hänt nån gång att jag sprungit mig babblig. Hög på endorfin? Om detta ”knarkande” är ett skäl till att jag fastnat för löpning vet jag inte. Kanske är det förklaringen till att så många blir så väldigt ledsna, till och med deprimerade, när de skadar sig och inte kan springa. Ofta kan de träna något annat men det funkar inte, de saknar sin löpning. När jag ser mig omkring på en ultratävling testar jag ibland tanken att vi är bara ett gäng drogande beroendekaraktärer. Alla upptäckte vi att det är så skönt att springa, vi får vår dusch av lyckomedicin utan att det har några negativa effekter. Kan det vara så att effekten av duschen avtar med tiden, hur ofta man springer, längden på passen, med åren man löpt. Behöver vi efterhand mer för att nå samma eufori. Att man kan ersätta kemiska beroenden med kroppsegna droger finns det många berättelser om. Lyckan kommer i många former och löpning är nog en bra form, även om man måste springa allt längre för att få sin kick.

Blir alla lyckliga av att springa? Knappast, men alla blir lite lyckligare än de var innan de tog sig ut på sin löptur. Om detta är jag övertygad. För att vara ännu mindre optimist-Jocke så kan jag väl formulera det så här: Alla blir mindre olyckliga av en löprunda.

 

Lästips:

http://hjarnfysik.blogspot.se/2011/03/jag-vill-na-runners-high-nu.html

http://www.mensjournal.com/magazine/eminem-the-home-body-20150731

 

3 kommentarer till inlägget

Martin Scharp
1968 • Malmö
#1
9 april 2017 - 13:31
Det kanske är så att man egentligen inte alls är trött på långloppen när man håller på att gå in i väggen. Det kanske bara är en överdos...en överdos som går över och som inte är så värst farlig.
1972 • Växjö
#2
9 april 2017 - 15:51
Kanske är det så. ""jag är inte trött, jag har bara för mycket endorfin".
Magnus Reimer
1965 • Kristianstad
#3
13 april 2017 - 16:02
Du lyckas väl med att beskriva känslan och tankarna på även det jag gillar med löpträningen, långpassen eller kortare löprundor. En del undrar vad man tänkter på när man är ute och springer precis som att man bestämmer det i förväg, det är som du skriver att man snuddar vid tankar som kommer upp eller saker man ser utmed rundan. Jag kände dock en större frihet med löpträningen innan jag fick egna barn och en nu fd sambo men har försökt ta tillbaka en viss tid i veckan för tid till min löpning och min ventil för tankar och annat :-) Jag har också förr på tidigt 90-tal och på senare tid kunnat uppleva glädje och vad det nu är tillsammans med andra på gemensamma långpass :-) Tycker dock att detta gäller främst vid träning men har dock inte ännu genomfört några ultralopp så det kanske är annat!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.
 annons